annakatarinas!

2018-03-18 [TW; Psykisk ohälsa, självskadetankar, självmordstankar]

Hej bloggis.

 

Jag lovade att jag skulle skriva en årskrönika. Den ligger på lut just nu kan jag säga. Jag har mått fruktansvärt dåligt de senaste dagarna, så allt sånt mentalt arbete som t ex att skriva en lång text om sitt år har "fallit bort". Nu tänkte jag berätta lite om vad som hänt, men som det står i rubriken så är det en fet TRIGGERWARNING på allt som kommer härnäst. Om ni vill fortsätta läsa kan ni bara hoppa över det.


Så. I fredags hade vi ju gäster här. Min gudsyster och hennes mamma, min mamma, och så ytterligare en av hennes kompisar. Under dagen hade jag stressat som fan när jag handlat, för det var massa folk överallt och ja, folk har inte koll på var de går och står och så vidare, så jag var sjukt irriterad. Dessutom var jag på Arbetsförmedlingen tidigt på morgonen för första gången, vilket också var... Jobbigt, så klart. Så jag hade en del stress i bagaget redan. Sedan var det då middag och det var jätteroligt, men det är också ansträngande för mig. Jag är introvert, men erkänner det inte riktigt, så jag blir helt enkelt trött av för intensivt umgänge. Inga konstigheter. Sen drack jag lite vin så klart, men inte sådär överdrivet mycket. Sedan när alla gäster gått vid typ 23-tiden, så var det som helvetet började att braka loss.
En person jag hade en relation med under en väldigt kort tid hösten 2017 började höra av sig, han var full, jag var full, det vart bäddat för kaos.
Jag har ju på sista tiden haft det relativt enkelt med att hålla mina känslor i schack och att kunna hålla tillbaka impulser istället för att balla ur fullständigt vid "minsta lilla". Men den här personen har alltid varit en sån som sätter igång allt det destruktiva i mig samtidigt.
Vilket blir så himla komplext, för jag kan på ett sätt se att jag blir destruktiv -- men samtidigt så är det just den destruktiviteten som jag sedan också på något konstigt sätt romantiserar för mig själv... eller något. Det är svårt att sätta ord på för det blir så himla grötigt och knäppt.

Men för att återgå till den specifika situationen så blev det helt enkelt att jag pendlade extremt fort mellan "JAG ÄLSKAR JU DIG" och "JAG HATAR DIG FÖRSVINN DU FÖRSTÖR MIG".
Alltså, jag pendlade hela hela hela tiden. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och det var då som jag fick en extrem jordskredsångestattack. Jag får ju ångestattacker rätt ofta egentligen, jag har ju ångest nästan dagligen, men det ligger liksom som ett störigt småbrus i bakgrunden oftast utan att bli så mycket mer än så. Men så under natten till lördagen så blev det helt enkelt så att något slog slint i huvudet. Det har hänt några få gånger förut, att det blir sådär alldeles för mycket och att jag helt enkelt tappar kontakten med den vanliga verkligheten, kan man väl beskriva det som.
Det svartnade helt enkelt i huvudet. Sedan har jag typ alltid haft sociala medier som ett slags outlet för mina känslor, och det har varit väldigt skönt. För det har varit min egen bubbla, där det inte varit massa människor jag känner i verkligheten, och framför allt så har det varit fritt från föräldrar. Jag känner nämligen väldigt mycket skam- och skuldkänslor kring mina problem, och det blir särskilt tydligt just med mina föräldrar. Man känner ju att de är dom som man ska göra stolta.

Så precis som jag i princip alltid gjort så tog jag helt enkelt till Twitter även denna gång, för att vädra mina känslor och min panik. Sedan, efter ett par timmar, så blev jag helt enkelt så utmattad att jag somnade. Kroppen orkade inte vara vaken mer. Och dagen efter vaknade jag vid typ tolv, och det kändes ganska... bra, till en början. Tills jag kollade min Twitter och såg att jag hade 50+ notiser. För då hade nämligen mina följare "caught on" under morgonen, när jag fortfarande sov, och börjat dra igång ett projekt att få tag på mig, vilket de inte fick eftersom jag sov, och då så kontaktade de polisen. Vilket jag förstår. Det som detta tyvärr gjorde med mig dock var att det fick mig att få något slags "rebound-ångest". Missförstå mig rätt nu, jag är självklart väldigt glad och tacksam att jag uppenbarligen har folk runt mig som bryr sig även om de inte ens känner mig IRL, men det gav mig något slags konstig ångest för att "jag inte gjorde något" den där tidiga lördagsmorgonen. Att jag liksom startade värsta grejen och sen så blev det inget självmordsförsök, inget galet självskadande, ingen tvångsinläggning, och så vidare. På något sätt så känns det också som om mitt "rum" på sociala medier nu har krympt, eller nästan tagits ifrån mig. Jag vill inte bli sedd som "hon som ropade varg" eller "hon som alltid söker uppmärksamhet för ingenting", "hon som är manipulativ". Så då vill jag nästan på något sätt... leva upp till förväntningen på mig. Jag vill nästan agera ut något slags "psycho" för att man inte ska känna att man oroade sig för ingenting.

Samtidigt som jag ju självklart inte heller vill att folk ska oroa sig. Det är ju inte det. Jag vill ju varken må dåligt eller att någon annan ska må dåligt över mig. Men samtidigt så vill jag inte att någon ska ogilla mig eller se mig som nån som "håller på". Sen ovanpå hela den grejen, mitt "ansvar" inför mina följare eller vad man ska kalla det, så känner jag också att det blev en stor stressfaktor att mina föräldrar blev inblandade. Jag vill ju som sagt hålla dem utanför detta. Dels för att det inte är kul att oroa dem, men också för att jag vet att speciellt min mamma gärna använt min diagnos som ett slags skällsord om andra, särskilt kvinnor, tidigare. Då känns det ju väldigt konstigt att behöva säga att man har just borderline själv. Samtidigt som det blir svårare och svårare att prata om ju längre tiden går. Med pappa är det lite enklare, men inte särskilt mycket. Sedan blir det också så att om ens föräldrar plötsligt ska behöva komma in och "kladda" i ens känsloliv så blir det ett slags gränsöverskridande. Man ska ju bli mer och mer självständig ju äldre man blir, men då när det blir en sån här sak som händer så blir det liksom... ett bakslag i den självständigheten. Man blir plötsligt mer beroende av dem igen, känns det som. Främst för att då vill de så klart ta hand om en och fråga hur man mår och ha koll på en hela tiden. Vilket blir svårt för då känner man att man måste sätta ord på saker som man inte kan sätta ord på, och just då när det är ens föräldrar så känns det extra dåligt, för man vill visa sig duktig för dem på något sätt. 

Så, det är i alla fall allt som hänt. 

SLUT PÅ TRIGGERVARNING.

Imorgon ska jag till min terapeut och prata om allt i alla fall. På tisdag ska jag till Tjejzonen för en intervju för en praktik på KICKS, på onsdag är det gruppterapi och på torsdag ska jag och Sixten till veterinären. Så det är ganska fullt upp, men det känns som det är skönt så.

 

2018-03-14

Bloggis!


Idag är det onsdag, vilket betyder gruppterapi för mig. Jag ska ju inte gå in på för mycket personliga detaljer kring exakt vad som sägs och så eftersom det är tystnadsplikt, men däremot så tänkte jag skriva lite om terapin mer generellt.

Terapin jag går i heter egentligen DBT - Dialektisk BeteendeTerapi. Kortfattat kan man säga att det är en terapiform som ursprungligen bygger på KBT, vilket nog de flesta känner igen. KBT är ju att man tänker hur ens tankar/känslor/handlingar samverkar och påverkar varandra. DBT är ganska likt just det, med skillnaden att det är en mer specifik variant som funkar särskilt bra för personer med emotionell instabilitet/borderline. Detta för att det fokuserar mycket på känslor hela tiden. Man jobbar med fem olika teman, ett i taget, men det är alltid fokus på känslor i varje "modul".

De olika modulerna är:

  • Validering: Detta var den första modulen jag gjorde, och den handlar alltså om "validering" vilket man kan säga är hur man bekräftar sig själv och andra, och visar medkänsla. Det handlar alltså inte om typ att man ska ge komplimanger(för det handlar ofta om prestation), utan om att man ska kunna bekräfta en annan persons/sin egen upplevelse av saker, även om man inte förstår eller håller med. Det betyder dock inte att man ska låta folk vara elaka eller utnyttja en bara för att man vill vara duktig och vara så himla förstående. Det är liksom inte en privatpersons uppgift. Att validera sig själv kan vara till exempel att inte döma sig själv för att man känner något "konstigt", utan att försöka säga till sig själv att man förstår varför man känner som man gör och att det förmodligen är helt logiskt med tanke på ens inlärningshistoria(i och med att många personer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom ofta har en historia med olika former av trauman, ofta i relationer med andra, så kan man "lära sig fel känslor". Exempelvis att jag blir enormt stressad och dålig till mods så fort jag känner mig kritiserad, även om det någon sa inte ens var "kritik"). Man validerar oftast genom ord, alltså genom att ställa frågor, visa att man lyssnar, att reflektera över det som sägs och så vidare, även om man inte riktigt förstår hur den andre känner(eller en själv). Men man försöker i alla fall sätt ord på att man försöker vara ett stöd, men man måste vara försiktig så att man inte börjar beskriva och "kategorisera" vad nån annan känner, utan man ska verkligen försöka fokusera främst på att vara nyfiken, så att säga. Sedan kan man validera genom handling, men det går självklart ofta in i att validera med ord. Det kan vara att man erbjuder sig att hjälpa någon som verkar ha det svårt, eller att man gör något för att man själv eller den andre ska känna sig "sedd". (Simpelt exempel: Att man stänger fönstret för att man ser att den andre sitter och småfryser, även fast hen inte säger något). 

  • Känsloreglering: Den här är ju den modul som helt uppenbart handlar om känslor. Här tittar man både på lång sikt och kort sikt för att förbättra ens känslomässiga förutsättningar. Det brukar vara rätt tråkiga rutingrejer som ingår i det långsiktiga, typ att man ska komma ihåg att ta sina mediciner, äta frukost, sova ordentligt, få lite motion, osv. Men man får inte glömma att det ändå är sådant som verkligen kan påverka en, jag vet ju att jag mår skit om jag inte sovit ordentligt, och det är liksom bara onödigt att jag ska må dåligt en hel dag för en sådan sak, eftersom det isåfall sen kan leda till att jag agerar destruktivt eftersom jag har lite dålig impulskontroll. Det är ovärt att jag ska riskera en massa bara för att jag sovit dåligt. En annan färdighet som är bra för att arbeta långsiktigt(men även på kort sikt) är att helt enkelt notera positiva upplevelser. Detta brukar jag göra både när det positiva händer, men också i efterhand. Exempelvis om jag hamnar i en negativ spiral och känner att ALLT är värdelöst(=händer mig ofta) så kan jag försöka tänka efter om jag noterat något positivt som hänt på sistone. Det kan också innebära att sätta positiva lång- och kortsiktiga mål, typ ett karriärmål för hela livet, och ett socialt mål bara för veckan. De sista två färdigheterna är sådana som går att använda mer "i stunden", alltså när det redan börjar bli jobbigt. Då kan man antingen försöka köra "medveten närvaro" på känslan(beskriver den modulen strax), eller så kan man handla tvärtemot känslan. Det kan vara jättesvårt och kan betyda olika saker. Men det kan vara till exempel att man känner att man är rädd att vara bland folk för att man är paranoid fastän man vet att det inte är sant. Då kanske man försöker utmana sig genom att gå ut ändå. Det kan också vara precis tvärtom, att man känner sig allmänt orolig och instinktivt vill distrahera sig(ett stort problem för mig). Då kan man behöva träna på att vara i den jobbiga känslan och alltså gå emot känslan att man vill fly.

  • Medveten närvaro: Detta är typ grunden för all DBT, tycker jag. Man måste ha ett "medveten närvaro"-perspektiv typ hela tiden. Men det är också det svåraste eftersom det innebär mer eller mindre att man ska känna efter lite grann hela tiden, och typ "vara i sina känslor"... men inte för mycket. Man får ju inte fastna, utan man ska liksom kunna se utifrån vad man känner, kan man säga. Som ett slags översiktlig karta. De specifika "färdigheterna" som ingår här är det som kallas för "VAD"-färdigheter och "HUR"-färdigheter. Det sistnämnda är tillvägagångssättet man använder för att använda de förstnämnda. VAD-färdigheterna är Observera, Beskriva och Delta. Precis som det låter så handlar det helt enkelt om att man ska kunna notera och sätta ord på känslor och händelser. Man ska också kunna "delta", alltså fokusera på det man gör i nuet(det behöver inte vara att man "deltar" med andra människor utan kan vara att man fokuserar på typ att diska och noterar hur det känns). De tre HUR-färdigheterna är sedan Icke-värderande, En sak i taget, och Handla Effektivt. De tre termerna är ju väldigt generella, vilket ju pekar just på det jag skrev om att Medveten Närvaro är ett genomgående tema i alla moduler. Men exempelvis så kan personer med emotionell instabilitet hamna i att man försöker nöta och nöta samma sak fastän det inte funkar. Då kan det vara läge att testa Handla Effektivt. Man inser att "det här funkar ju inte fastän jag vill det och det får jag acceptera", och så får man försöka att inte värdera sig själv för att man måste ändra sig, och sen försöker man lösa problemet metodiskt istället för att bara "flänga runt" känslo- och handlingsmässigt. 

  • Relationsfärdigheter: Också en väldigt stor del i grunden av hela terapiformen eftersom det ofta är i relationer som problemen man har blir riktigt tydliga. I DBT pratar man om att det finns tre relationsfärdigheter och dessa är Relationsinriktad, Målinriktad, och Självrespektsinriktad. Självklart använder man alla tre parallellt hela tiden i princip, men det är ofta en som är mer tydlig än andra. Särskilt när man kanske har "förberett sig" på en speciell situation och hur man ska tackla den, exempelvis kanske man är nervös över att ha lönesamtal med sin chef, och har förberett sig på hur man ska förhandla. Då kommer nog Målinriktad-linjen vara mer tydlig än de andra två. En jobbig grej för mig med den här modulen är att man ibland måste "göra uppoffringar" av vissa saker på kort sikt för att vinna på lång sikt. Exempelvis så är det så med mamma att jag på lång sikt vill öka min självrespekt i relationen med henne men om jag konstant använder Självrespekts-färdigheten så kommer jag troligtvis, med tanke på hur hon är som människa, att påverka relationen negativt och köra den i grunden totalt. I det långa loppet är det inte något jag vill uppnå, eftersom mitt långsiktiga mål med min självrespekt är att jag ska ha relationer som jag kan stå för, och att jag bara ska göra och säga sådant jag kan stå upp för att jag har sagt/gjort. Så då måste jag liksom "förlora" kortsiktigt ibland för att "vinna" långsiktigt. Och på ett sätt tänker jag att alla tre handlar ju om självrespekt, det är bara att en av dem är lite mer obvious. När man har mer relationsfärdigheter känner man sig ju liksom vuxen och kompetent, och det ökar så klart självrespekten tror jag. Men att vara målrelaterad till exempel innebär då att man försöker fokusera på att "få det man vill ha" genom att uppträda självsäkert och förhandlande och sanningsenligt. Relationsrelaterade interaktioner är mer att man är lättsam, visar intresse, är vänlig, och att visa på självrespekt är att vänligt men bestämt sätta sina gränser på ett rättvist och tydligt sätt. 


  • Stå ut-färdigheter: Den här kategorin är ju lite av en specialare. Den handlar ju inte riktigt om hur man blir en kompetent och välmående vuxen, utan snarare om hur man ska avvärja en kris. En kris i detta fall brukar vara att man har extremt starka känslor som färgar ens rationella sinne, att man är övertygad om att man bör fullfölja en självskadeimpuls man har, att man inte kan tänka utanför sina känslor utan tror att "det här är så jag känner och det kommer vara såhär för alltid". Man pratar om ett "toleransfönster" och om man är för intensiv eller för apatisk så är man utanför det fönstret. Man kan alltså ha två typer av kriser: En "tomhetskris" och en "intensitetskris", och de ser väldigt olika ut fastän man är lika plågad av båda sidorna av myntet. När man har forskat på känslor har man sett att förvåning är den enda känslan som "neutraliserar" alla andra känslor, vilket också är en grej man använder sig av med dessa färdigheter. Man jobbar även med att försöka få individen att väga för- och nackdelar med skadeimpulser(vad väger för kontra emot att agera och att inte agera på denna impuls?), och helt enkelt acceptans av situationen då man inte kan påverka den åt något håll. Just dessa färdigheter är något jag kommer att återkomma till senare, eftersom det är lite speciellt. 

Så, det var ett slags sammanfattning av själva schemat för terapin. Jag gillar det sättet för det innebär att det blir tydligt vad man håller på med och även vad man lärt sig. Sedan är upplägget sådant att man har gruppterapi tre timmar i veckan och sedan individualterapi en timme i veckan med sin "egen" terapeut. Varje vecka ska man dessutom fylla i olika papper både till gruppen och sin egen terapeut. Till gruppen ska man varje vecka fylla i ett "färdighetskort", alltså kryssa i vilka färdigheter man använt, av de som jag listat. Detta för att man ska visa för sig själv att man lär sig mer och mer. Sedan får man också olika läxor och hemuppgifter av sina gruppledare, som är kopplade till det pågående temat. Och sedan ovanpå det ska man fylla i ett kort varje vecka till sin egen terapeut, där man skattar 0-5 om man haft olika personliga triggers som man kommit fram till med sin terapeut. En förhoppning jag har med bloggen är att den ska fungera som informationsunderlag om just denna typ av psykiska ohälsa, just eftersom den också är särskilt vanlig hos kvinnor(i alla fall vad vi vet/om man kollar på vilka som får diagnosen; detta kan självklart vara felaktigt eller påverkas av könsstereotyper). Att andra ska kunna se konkret info och även att det GÅR att fungera som vanligt trots en diagnos som många ser ner på. Och att jag vet hur det känns.

Nu har jag gnällt så mycket i detta inlägg känner jag haha, så jag lägger in något komiskt som hände tidigare imorse på Snapchat. Imorgon fyller jag år och då kommer en "årskrönika", så kan ni lära känna mig lite bättre också! God natt bloggis.

 

 

 

Vad fan är det för fel på folk...?


2018-03-13

Hej bloggis!

Fy Satan vilket skitväder det är i Stockholm idag. Hatar slask, för det blir så extremt halt så jag sniglar mig fram. 
Idag var planen att jag skulle träffa min gudsyster, Lili, som har sin praovecka på Gunnarssons café precis där jag bor(förresten, är det bara jag som kommer ihåg det som att man hade TVÅ veckor prao? Känns ju konstigt att bara vara en vecka på ett ställe, särskilt eftersom hon är under 16 och därför inte kan få t ex träna upp sin kassavana vilket ju kan vara en väldigt bra erfarenhet att ha på sitt CV i framtiden annars...). Jag och mamma skulle träffa henne vid tolv först, men sen så skulle hon tydligen äta lunch med den andra tjejen som också har prao där så det blev framskjutet till klockan tre. 

Jag kanske är jättekonstig och sentimental, men jag blir lite glad när jag ser henne växa upp till en självständig person med egna åsikter, tankar och känslor. Hon är adoptivbarn från Kina och jag har följt henne sedan hon kom till sin familj(hennes mamma är bästa kompis med min mamma). Innan de fick henne vilket var när jag var typ tio, så kommer jag ihåg att hennes mamma var väldigt uppfostrande mot mig, något som hon gladeligen fortsatt med hela mitt liv fastän jag alltså är 23 snart. Det har alltid varit väldigt störigt för mig att hon varit så, problemet är att hon och mamma lite "håller varann om ryggen" så mamma har inte direkt påpekat detta för sin kompis heller. Iallafall så tycker jag att det är roligt att se henne bli äldre, kanske också för att jag själv inte har några biologiska syskon, eller adoptivsyskon heller för den delen. Så det blir väl lite som att se en lillasyster växa upp kan jag tänka mig, fast utan att man behöver störa sig på henne, haha. 

Sen är det också så att hon kommer från en uppväxt som är helt olika från min, hon är uppväxt i en överklassfamilj i Nacka där det alltid hålls på och skjutsas till olika aktiviteter, alla barn ska ha de senaste prylarna, och ens föräldrar ska vara så himla perfekta och engagerade hela tiden... Medan jag växte upp delvis utomlands, men sedan jag flyttade tillbaka till Sverige så har jag också haft skilda föräldrar som haft det väldigt dåligt ekonomiskt ställt fram till ett par år sedan, och så hade jag det ganska jobbigt i skolan där jag ofta var utanför och jag var inte så intresserad av att typ spela fotboll eller gå på dans eller sånt som "alla andra" alltid höll på med. Så det är ganska inlärt i mig att ständigt ha utkik efter tecken på klasskillnader och klassförakt, något som jag ju då självklart ser väldigt mycket när jag tittar på Lilis liv kontra mitt eget. I alla fall, det lite "roliga" i detta(tycker jag själv) är att jag nu får en möjlighet att liksom påverka Lili och hennes syn på omvärlden med mitt eget perspektiv, eftersom jag också blir ett slags "storasyster/förebild" för henne och är någon hon gärna lyssnar på. Jag kanske har massa fördomar nu, men jag har liksom varit lite oroad att hon ska vara helt invaggad i den där borgerliga tryggheten som hon växt upp i så att hon inte typ ser så mycket annat än det hennes föräldrar väljer, så det är lite av mitt mission att erbjuda andra synvinklar på vardagen(tänker jag själv i alla fall). Dessutom har jag ju lite av en "personlig vendetta" mot hennes föräldrar dels för att de är från överklassen och därför lite vardagsrasistiska/vardagssexistiska i sitt tänk(tycker jag) och allmänt typ ignoranta ibland, men också för att jag ju gärna vill att hon ska göra världens tonårsuppror mot dem eftersom jag inte gjorde det när de höll på och skulle uppfostra mig(varför ska man lägga sig i hur en annan person uppfostrar sitt barn? Även om man är kompisar så är ju det konstigt kan jag tycka). 

Så en sådan grej som jag verkligen vill "ge" henne är en inblick i hur vissa typer av förtryck exempelvis genom patriarkatet ska se ut. Men också att visa att föräldrar kan "förtrycka" eller vad man ska säga, genom att de försöker passa in en i en mall för hur dom själva skulle vilja att man var. Det är nämligen min mamma typ king på, att på olika sätt mena på att jag borde göra si eller så, och det är hennes mamma med. Så till exempel idag när mamma och jag var där och hälsade på och satt och pratade en stund när hon slutat så började vi prata kring det här med gymnasievalet, som ju hon ska göra om typ exakt ett år. Jag märkte direkt att mamma började propagera för att hon borde välja Globala gymnasiet, vilket var exakt vad hon försökte tjata sig till från mig med när det var min tur för sju år sen(helvete vad gammal jag börjar bli...). 
Jag har egentligen inget negativt att säga om Globala utan jag har faktiskt mest hört bra grejer därifrån, men en sådan grej som jag är  "allergisk mot" när det kommer till typ allt, är när jobb/skolor/vänkretsar/fritidsaktiviteter eller liknande pratar om att "hos oss får man vara sig själv!!!" väldigt mycket. Min erfarenhet är nämligen att om man har något i sitt bagage som går emot normen, exempelvis som i Lilis fall att man är adopterad eller som i mitt fall att jag har ett medfött handikapp, så känns det inte som man passar in riktigt ändå, oavsett hur välkomnande miljön är. Och känner man inte det, ja, då kommer man inte passa in heller. Då är man liksom i sitt huvud hela tiden om att man alltid är lite annorlunda från "alla andra" vad man än gör och det kan ofta märkas av de i ens omgivning, så dom på ett sätt antar att "Hon vill inte riktigt vara med, så vi tar lite avstånd från henne". Jag vet ju självklart inte hur exakt alla gymnasieskolor ser ut, men jag har fått för mig att Globala gymnasiet är en skola där man pratar om att "alla ska med", men samtidigt är den så jävla trendig så det känns som om man får vara med om man är sig själv på deras villkor. Man ska vara estetiskt snygg, politiskt aktiv, smal, social, och så vidare. Och jag tror att det blir så att alla mer kända skolor som t ex Globala gymnasiet, Södra Latin, Norra Real, Kungsholmens Gymnasium osv, får en "image" som deras elever försöker anpassa sig till. Det är just därför jag ändå är glad att den skolan jag gick på som var helt jävla värdelös när det kom till utbildning i alla fall var relativt okänd, så det fanns ingen mall att passa in i som har skapats av flera år av traditioner. 

Så i alla fall, när mamma började pracka på Lili att Globala gymnasiet ska vara såååå braaaa(jag tror hon är lite besviken på att jag inte gick där) så blev jag lite glad när Lili svarade att "Nä för min kompis flickvän har gått där och hon säger att det är många tjejer där som får anorexia". Det var verkligen uppmuntrande att se henne liksom tänka själv om sitt val, vilket jag vet själv att jag hade massor av ångest kring när jag var i hennes ålder. Jag ville mest att min mamma inte skulle bli förbannad, typ. Så jag antingen gjorde som hon ville eller så valde jag själv men var ganska noga med att antingen inte prata för mycket om mitt eget val om saker, eller att hela tiden låta "kritisk" om mitt eget val, så att hon skulle känna att hon hade rätt på något sätt, typ. 

Så förutom att träffa henne(och behöva umgås med mamma...) så har jag faktiskt inte gjort så mycket idag. Tanken var att jag skulle gå upp tidigt imorse vilket jag försöker göra varje dag just nu eftersom jag är arbetslös och inte gör nånting på dagarna, men jag... somnade om, haha. Jag måste ha stängt av klockan i sömnen. Så jag gick upp och var ute en stund på morgonen(brukar gå bort till ICA i Ringen och köpa Celsius och sen sitta vid busshållplatsen och röka och softa en stund så jag orkar med min kära mor haha), och sen var det i princip dags att göra sig i ordning och plocka undan lite här hemma. Min mamma är väldigt besatt av ordning och reda också, nämligen. Alltså, det klart att man inte ska ha massa sopor omkring sig när man bor med nån, men mamma använder städning som något slags "metod" för att få känna att hon bestämmer, tror jag. Exempelvis idag så började hon tjata om att jag skulle städa för att Lili kanske skulle komma hit efter vi träffat henne på jobbet(haha som om, hon vill väl hem och softa), och så låg hon på mig som en jävla igel om att "vi ska gå snart, skynda nu" seriöst 40 minuter innan vi skulle gå, fiket ligger liksom 5 minuter bort... Jaja. 
Efter att vi träffat henne så gick jag med mamma en stund i affärer och sen åkte hon och handlade medan jag gick en vända runt kvarteret och lyssnade på musik, och sen kom jag hem för en stund sen nu och nu precis kom mamma hem igen. En väldigt lugn tisdag, helt enkelt. 

Just det, jag har faktiskt hört lite från två jobb också! Eftersom jag är i Arbetsförmedlingssvängen just nu så har jag skrivit in mig där och ska på ett möte på fredag morgon, men jag satt och kikade på deras hemsida igår och sökte ett deltidsjobb på SVTs sociala medier-redaktion(antar jag man kan kalla det?). De hörde av sig idag om att de börjat gå vidare med folk redan, men att jag inte var borträknad än. Sen så för ett tag sedan såg jag att Tjejzonen(en ideell förening som hjälper unga tjejer på olika sätt) hade ett samarbete med KICKS där de sökte praktikanter som har problem med psykisk ohälsa och behöver någon form av arbetsträning. Det var fullt just då, men jag fick höra idag att de söker en person till Högdalen, så jag ska prata med en av dem på telefon imorgon! Kul! Även om det inte är betalt så är det skönt att ha något att göra liksom. Det är väldigt viktigt att känna att man ingår i ett vuxet sammanhang tror jag, t ex ett jobb eller en utbildning eller liknande, och utbildningar börjar ju inte förrän i sommar igen tidigast. Så det är bra att ha något på gång under tiden fram tills dess tänker jag. 

Nu blev det här ett jättelångt inlägg om absolut ingenting haha, men jag försöker komma igång med bloggandet och att faktiskt hålla igång skrivandet och inte bara glömma bort det "den här gången". 




Bild från i förrgår när jag hade planer som blev inställda, och jag som hade sminkat mig och allt... :( 

2018-03-12

Fy fasen hörrni, vad krångligt det är det här med ens mående.

Jag lider ju av emotionellt instabilt personlighetssyndrom(eller "borderline", vilket är den utdaterade men rätt vanliga termen). Förutom de olika symptomen som är specifika för den diagnosen(jag kanske går in på det mer i detalj senare) så blir det så klart så att man tampas med andra mer "generiska" problem relaterade till psykisk ohälsa, exempelvis ångest, panikattacker, eller depressiva symptom.

Jag är inne i det sistnämnda just nu, tror jag, alltså en depressiv fas. Och jag var idag dessutom hos min terapeut som alltid på måndagar, så jag tror väl att det säkert bidrar till att man känner sig lite deppig. Man pratar ju inte precis om vädret när man är där, haha. Men i alla fall, sedan jag kom hem har jag liksom haft som en klump i magen helt enkelt? Allt känns liksom... Meh. Trist. Och då är det inte bara tråkigt för mig, utan jag blir verkligen väldigt påverkad. Det blir liksom JÄTTETRÅKIGT, och "JAG MÅSTE GÖRA NÅGOT NUNUNU ANNARS TROR JAG ATT JAG DÖR!!!!" är det som susar i huvudet. Det är som om jag är allergisk mot att ha tråkigt/inte ha något att göra. Och det suger att det är en så liten grej som typ att vara uttråkad som kan sätta igång det, för plötsligt blir hela min världsbild svart och negativ. Annars hade man kanske kunnat tänka sig att jag skulle ba "Ja men jag ringer en kompis eller går ut på promenad!", men liksom... jag vill inte? Det tar tvärstopp. Vilket också känns lite barnsligt, typ, för då känns det ju nästan fan som om jag vill vara sur eller ledsen nästan!

Jag kom precis hem från en "promenad". Det är något jag gör typ hela tiden, jag bor nämligen just nu med min mamma och vi har en väldigt jobbig och slitsam relation av anledningar som jag kommer att gå in på senare nån gång. I alla fall, jag säger "promenad" eftersom det oftast inte är att jag är ute och faktiskt går, utan jag går typ till busshållplatsen fem minuter bort och sitter och glor. Jag vet inte vad det är men jag gillar helt enkelt inte att vara hemma, men samtidigt är jag inte typ stark nog att gå ut och röra på mig "på riktigt" eller vad man ska säga. Jag orkar inte. Jag vill bara distrahera mig från liksom allt i huvudet. Så nu ska jag inte göra så mycket mer idag utan snart gå och lägga mig, och imorn ska jag ha telefonintervju för ett jobb jag har sökt! Kul!

God natt på er!

 


Just det haha, en av mina jättedåliga ordvitsar från Twitter var i någon såndär lokaltidning idag!

2018-03-11

Jaha, hörrni.

Jag tror att det här är kanske den femtonde bloggen jag skapar. Börjar bli tjatigt nu när mitt namn är upptaget på ALLA bloggportaler(ofta som jag redan glömt att jag använt också). Så nu blev det här den här gången!

Eftersom jag är arbetslös just nu och typ det enda jag gör är att gå i terapi, så har jag ju väldigt mycket tid att spendera med ingenting. Så därför tänkte jag börja blogga igen. Problemet är väl lite att jag spenderade tre timmar med att göra en jävla header igår, och sen har jag bara suttit och stirrat på skärmen sen dess, i princip. Vad ska jag skriva liksom?

För det känns ju lite fjompigt att liksom "Hallå alla läsare!" när man inte har några läsare. Jag har liksom 440 följare på Twitter och inte ens där känns det som jag kan skriva så.
Men, eh, jag har ju skrivit en presentation och så i sidovyn redan, så jag tänker att jag inte gör det igen, utan ni får helt enkelt nöja er med detta trista inlägg till att börja med, och så blir det förhoppningsvis lite ordning på det här snart.

God natt bloggis!




Sixten hälsar.

Upp